Anders

Den senaste veckan har det hängt nån kille som heter Anders hemma hos oss osedvanligt ofta. Anders är en exakt kopia av min äldsta son, 2,5, och har ett mycket aktivt liv. Anders blir väldigt ofta sjuk, och måste gå till doktorn (det är jag). Lite oavsett vad det är, brukar han få plåster och medicin.

Anders kör bil, åker till skolan, går till jobbet (vid de senare två aktiviteterna är det viktigt att Anders får hjälp med att ta på sig sin ryggsäck) och en gång hade Anders smugit en av Rs leksaker i tvättmaskinen.

Skogen. Bortanför tröskeln skymtar Anders hus.

Idag har Anders varit mer aktiv än någonsin. På morgonen tog han körkort. På eftermiddagen har han bland annat haft konsert för mig (han klinkade på en gitarr och sjöng "Alla är rädda för spöket") och bjudit mig på picnic i skogen. Vi satt i skogen säkert en halvtimme. En liten stund fick jag dock vänta själv, eftersom Anders skulle ner i den mörka källaren och hämta mera kaffe på hyllan högt uppe.

Mörka källaren

Viktigast av allt är kanske att Anders aldrig tilltalas i första eller andra person - han är nämligen alltid Anders. Säger jag "du", rättar han "Anders".

Pedagogik

På dagis har jag noterat att det finns föräldrar som, i ett försök till pedagogik, talar till sina barn i någon sorts konstant, hysterisk falsett. Skitstörigt.

Kl. 03.12, natten mellan lördag och söndag

G: "Grannarna sjunger högt för mig. De spelar högt på radion. De måste sluta nu."

Bra hanterat

Imorse kom G och väckte mig och R klockan halv sju. Mycket sakligt berättade han för mig:

”Mamma, jag drömde. Jag drömde att det kom ett monster. Jag skrämde bort monstret. Jag sa: 'Nej, gå! Du får inte vara kvar här. Du måste gå härifrån nu!'”

Logik

G: "Mamma äter för att hon ska bli stor och stark som pappa."
Mamman: "Jaha, okej. Men varför äter pappa då?"
G: "Eee... Pappa äter för att han jobbar. Han arbetar jättehårt. Faktiskt."

Fotnot: Pappan är byråkrat. Och "faktiskt" är nog Gs nya favoritord.

Vad är sant i en tvåårings värld?

Varje dag då jag hämtar min son på dagis, talar han om för mig att de fått potatis och köttbullar den dagen. Förutom en dag, då sa han att han ätit upp alla barnen.

Alltså...

Tidigare idag satt jag och lekte med mina två barn, G (2,5 år) och R (4 månader). Vi satt och sjöng tillsammans för R, G och jag, när G helt plötsligt slutade sjunga, pekade på mig och sa "Dö!!". "Du borta nu, gå i köket! Dö!". R kiknade av skratt åt detta utbrott. Själv tyckte jag att det kändes sådär kul...

Amatörmamman

En dag förra veckan rusade G ut från dagis och jag rusade efter med lille R i babyskyddet och Gs overall i högsta hugg. Kvar i facket fanns "bappehaninen" - napp och kanin. Som tur var lyckades vi komma på detta precis innan dagis stängde och vi hann hämta dem inför kvällens nattningsritual.

Dagen efter blev de kvarlämnade i hallen på väg till dagis istället. Jag vet inte riktigt när jag blev senildement och började göra en vana av att glömma det som är mest viktigt i hela världen...

Made in nånstans där de har konstiga tecken istället för bokstäver?

Konst

En morgon när jag vaknade kom G in med papper och penna i handen.

"Vad duktig han är som bara målar på pappret", tänkte jag när jag såg honom stå och rita vid andra änden av sängen.